Innehåll #2 2022

All kultur måste beaktas i sin samtids ljus Beata Hansson

Litteraturen skapar band. Den ger budskap. Vapnet, läkemedlet, trösten, energin. I krig kan den bli ett vapen. Nu pratas det om det är en fruktbar väg till snabbare fred att bojkotta rysk kultur. Konsten och inte minst litteraturen kan vara farlig. Men inte bara läsningen utan även skrivandet gör något med oss.
Vår förmåga att skriva. Så lustfylld, ångestladdad, rogivande och terapeutisk. Samtidigt lurar skrivkrampen inte sällan i hörnet. Vi vill ju berätta så mycket. Eller har vi alls något att säga? Skrivandet ska behandlas med ödmjukhet. Tonen, stilen men även de perspektiv vi använder är viktiga. Att wallraffa, på författaren Pelle Sunvissons vis, är ett sätt att nyttja perpektivet. Sunvisson ger läsaren en skönlitterärt utmejslad person som ikläder sig en ukrainsk identitet och reser till Sverige för att jobba på bygge. Författaren vill ta fasta på skönlitteraturens helt unika förmåga att göra subjekt av det främmande när han beskriver det krassa, det som händer med det stora flertalet papperslösa arbetare som bland annat finns på byggen, städ- och restaurangbranscherna runt om i Sverige.

En annan bok i samma ärende som många av oss arbetar­litteraturläsare minns är Yarden, där den panka författaren som tar jobb på bemanningsföretag för att flytta bilar i hamnen. Jag tänker såklart på Kristian Lundbergs självbiografiska berättelse. Boken som kom ut 2009 fick ett enormt genomslag och författaren sågs som en av pionjärerna i genren modern arbetarlitteratur. När jag intervjuade honom några år senare enades vi om att skrivaren alltid har makt. Han medgav sin, att han exempelvis kunde skriva Yarden och sedan gå därifrån. Däri låg hans övertag över sina kollegor i hamnen. Att han kunde sätta sig och skriva i stället.
När Kristian Lundberg dog i slutet av april i år efter en tids sjukdom var reaktionerna många och sorgsna i litteratur­kretsar. Ordfronts förläggare Pelle Andersson, som gav ut Och allt skall vara kärlek 2012, skriver i detta nummer av Klass om sin relation till Lundbergs texter: ”Jag såg hans skrivande som ett försök att nå livet, en möjlighet att hitta dörren, vilan.”

Men vad innebär det egentligen att skriva? Vad händer med oss när vår hjärna ger oss ord, meningar och sammanhang att vidareförmedla med nedpräntad text? ”Vi erövrar den undflyende verkligheten när vi skriver. Fångar den med ord som vi vill ska göra den mer äkta. Dagliga smärtsamma påminnelser om det skrivnas flyktiga betydelser och min oförmåga att fånga det jag vill säga”, skriver författaren Cecilia Persson i en essä om skrivande i detta nummer av Klass.
Men budskapen från vår penna kan också läsas på scen som taktmässig men vass lyrik. Texter som kommit till som ett sätt att förstå livet och politiken, som för spoken word-poeten Anna Arvidsdotter. Snart kommer hennes dikter i bokform. Kanske händer det något oförutsägbart med texten när den läses i stället för lyssnas till. En boksida kan man ju läsa i sin egen takt, gå tillbaka, läsa om. När en scendikt tar slut är den just slut.
Samhället behöver sin litteratur, kultur, konstnärer och opinionsbildande kreatörer. Att bojkotta ett helt lands kulturella arv på grund av landets krigförande politik och handlingar är att frånsäga sig möjligheten till kulturell förståelse. All kultur måste beaktas i sin samtids ljus. Det gäller inte minst arbetarlitteraturen.

I Klass nummer 2 får vi träffa bokdebuterande estradpoeten Anna Arvidsdotter som pratar om rytm och politik i dikt, och den wallraffande författaren Pelle Sunvisson med inblick i de papperslösa arbetarnas tillvaro i Sverige. Vi får också en minnestext om avlidne författaren Kristian Lundberg och genom Werner Aspenströmsällskapets ordförande Ulf Lundén en inblick i författaren Aspenströms bildnings- och klassresa. Dessutom har vi som vanligt tänkvärda essäer, krönikor, noveller, dikter och recensioner att bjuda på.

I numret recenseras:

Jag har torkat nog många golv av Nina van den Brink

Att göra klass av Åsa Arping

Poeter mot krig red. Clemens Altgård

Det tredje ljuset & Små ting som dessa av Claire Keegan

Systrarna av Anna Jörgensdotter

Jag står här och stryker av Tillie Olsen

Sundsvallspromenader av Örjan Torell och Petra Torell Hagström

Om tiden hör av Anna Ström

Vad folkets kultur är och kan vara red. Arne Andersson

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl

Stargate. En julberättelse av Ingvild H. Rishøi


Annat att läsa på Klass hemsida:

Lär dig hitta digitaliserad arbetarlitteratur – bibliotekarien tipsar…
Kalle Laajala forskar gärna i arkiven. Det handlar mycket om att göra en lägeskoll i den ström av text som nu digitaliseras på många håll. Han är särskilt nyfiken på digitala och internation...

Brevväxlingen – Tankar om Arbetarskrivare
Detta är en brevväxling mellan Freke Räihä och Ewa Bergdahl under hösten 2020. Det hela initierades av ett inlägg på Facebook av Ewa. Ewa: ”Arbetarlitteraturen är ingen gåtfull tillfälligh...

Vi som arbetar med våra kroppar – berättelser om dagens arbetsliv Carola Ankarborg
Vandringsutställningen Vi som arbetar med våra kroppar har börjat sin turné med start i Gävle. Tre...

Intervju med Malin Wegge undersköterska
Hur hamnade du inom ditt yrke? Jag gjorde ett litet besök på några förskolor först. Jag hade som tanke att jobba inom barnomsorgen, men jag var inte utbildad förskollärare som de ville ha utan...

Intervju med Khuanla Chalardyaem, tvättbiträde
Du har arbetat i 28 år på tvätteriet. Vilken utveckling har du sett? 2000 byggde de om fabriken. Då tillkom datorer. Förut räknade vi allt för hand. Vi ska inte ifrågasätta den tekniska utvec...

Intervju med Kjell Johansson, pappersarbetare
Vilka fördomar möter du om ditt jobb? Nästan alla filmer som finns om pappersbruk eller industrier över huvud taget är gamla filmer från 40- och 50-talet med skitiga overaller och smutsiga ansik...

Alexandra Pascalidou – en förortens askunge
Susanna Alakoski skriver att Alexandra Pascalidous böcker är en sorts litterära rapportböcker. Hon hävdar därmed att de definitivt är arbetarlitteratur och undrar varför...

Jan Fridegård gav statarna ett eget kapitel Mats O Karlsson
Jan Fridegård fann sin stil och sina motiv då han läste de stora ryska författarna. I de enkla karaktärerna kände han igen sin egen familj.

Agda och Hulda Annika Brink
Det var december och utanför takfönstren var det redan mörkt. Det vita lysröret kastade sitt sken över det löpande bandet, men tog man tre steg...

Publicerad: 2022-06-07

Köp KLASS
Läs mer om KLASS i katalogen
Fler artiklar knutna till KLASS
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR